Och hur går det här då?

Tja, inte har det blivit mycket till gitarrspel, än så länge. 5 minuter varannan dag på en gammal nylonare gör ingen stjärngitarrist.

Men just nu är det inte något superläge för gitarrspel. I torsdags slutade fotokursen på Studiefrämjandet och på fredagskvällen startade personalföreningens digitalfotokurs. Och på lördagen var vi i Högbo och fotograferade. Därefter tog jag Piaggion till Medskogssjön där jag träffade några kompisar från Gävle Scooters. Trevligt, men Piaggion är en lika stor tidstjuv som digitalkameran.

Men det finns en ljusning. För snart är högsäsongen slut för både scooteråkning och utomhusfoto och chansen är stor att gitarrerna och musiken får ett betydligt större utrymme i mitt liv.

Fotografera prylar

Ambitionen är att lägga in en hel del bilder på denna blogg.










Samtidigt vet jag att sånt tar tid. Lång tid dessutom, särskilt om man vill redigera innan publicering. Och det vill man ;) Åtminstone jag som är ganska intresserad av foto. Just den här bilduppladdningen gjordes direkt från Picasa 3 som jag nyss laddade ner. Vet inte om det var särskilt mycket smidigare än att hämta direkt i redigeringsläge men jag får väl prova olika metoder och sedan använda den jag gillar mest.
Så bättring, alltså. Jag ska fota mina gitarrer och kanske en och annan effekt- eller ljudpryl också. Det lovar jag.

Strataköpet

Lustigt, jag stötte ihop med Kenna idag. Vi brukar heja på varandra på stan ungefär vart femte år. Han var den jag köpte Stratan av 1978 för 2 000 spänn. Den var begagnad redan när Kenna köpte den på Hagströms Musik några år tidigare. Vem som hade gitarren innan dess har vi ingen aning om.
Kenna var egentligen basist och hade en tidstypisk Rickenbacker bas vill jag minnas. Ljudet som exempelvis Chris Squire i Yes lirade med var idealet på den tiden, åtminstone inom den symfoninska rocken.
Jag kommer knappast att få veta mer om min Stratas historia. Den sedan länge avlidne gitarrbyggaren och -reparatören (dessvärre) Bo Mats-Pers lyckades med konsstycket att lura av mig den kromade plattan med serienumret på. Förklaringen var att skruvhålen hade orsakat sprickor i halsen. Istället sitter nu där en platta från en Fender bas, tror jag.
Bosse var i alla fall den som gissade att Stratan var byggd kring 1970 eller -71 och förmodligen i Japan. Kroppen är i mahogny och halsen är den klassiska lönnhalsen (inte lögnhals). Snabbspelad men svårare att benda med ett snyggt vibrato på toppen, än på en hals med limmad greppbräda i exempelvis jakaranda, rosenträ eller ebenholtz. Hal som ål men den erfarne gitarristen klarar även det.

Olympic White

Googlade på min Stratamodell och fann att Yngwie Malmsteen (visst borde han heta Yngve Malmsten?) tydligen hade samma gitarr som jag i begynnelsen. Nu har man låtit gör en Tribute Serie kallad "Play Load". Finns på http://www.fender.com/yngwie/english/.
Själv hade jag knappast tänkt att spela ekvilibristrock på min utan snarare jazz. Alltfrån surjazz via hissjazz till jazz fusion. Och ganska tyst dessutom. Kanske fel gura för ändamålet men den har ju funkat tidigare så varför inte nu?
Jag är inte hundra säker på att min är en 71:a men det är den bedömning som tidigare gjorts. Vem bryr sig förresten, jag ska spela på den. Inte sälja den.
Never in my life.

Fender Stratocaster

Egentligen finns det bara två gitarrmodeller - Fender Stratocaster och Gibson Les Paul.
Stratan är lätt och har ett relativt tunt ljud från dess single coil-mickar. En exta finess är stallets upphängning med fjädrar som bidrar till viss inbyggd reverb, eller efterklang som det heter på svenska. Les Paul däremot har en tung solid kropp som ger massor av sustain, d v s lååånga toner. Humbucking-mikrofonerna bidrar också till det feta ljudet.
Vilken man gillar, vill spela på eller äga, är mest en smaksak. Helst ska man naturligtvis ha en av var. Det har tyvärr inte jag. Men en strata äger jag och det har varit min bruksgitarr sedan 1978 då jag köpte den begagnad för 2 000 kr.
Tidigare har det inte funnits någon anledning att byta gitarr. Men om jag idag skulle spela med andra och tillfälligt tvingas lämna gitarren i replokalen så vill jag inte att det ska vara min gamla strata. För är det någon gitarr som har affektionsvärde för mig så är ett just den - Min vita, Vitamin.

Frökenfingrar

Typiskt exempel på "frökenfingrar". Otroligt långt ifrån en gitarrists.

SEX

Jag bodde på Gärdet i Sollefteå då The Beatles slog ner som en bomb i mitt medvetande. På en sexåring som genom ett vingslag bytte "leka med bilar" mot att vilja bli popidol och gitarrist. Osäkert i vilken ordning men jag minns att min mamma fick hjälpa mig att tillverka en "tremickars elplanka" i pappkartong.
Musikintresset tillfredsställdes främst genom lyssning. Med starkt begränsad tillgång, bör tilläggas. Vinylskivor var i stort sett enda sättet att komma åt popmusik vid den tiden. Det spelades väldigt lite pop på radion och på den enda tv-kanalen lyste ungdomsmusiken med sin frånvaro. Med några få undantag då vi alla satt klistrade vid televisionsapparaten.
Skivorna var uteslutande singlar. Jag handlade mina på Storgatan (för övrigt nästan den enda gatan) och man lyssnade på olika låtar i en vit bakelitlur innan köp. I mono, självfallet. Förutom egna inköp kunde jag senare lyssna på pop på badhuset nära skolan. I caféet fanns en juke box och jag minns särskilt att vi valde Cliff Richards "I could easily fall (in love with you)". Även jag köpte singeln och den finns antagligen kvar någonstans i gömmorna.

Multipla intressen

Fotokurs på Studiefrämjandet ikväll.
Foto är kul. Mat & Dryck är kul. Inlines är kul. Scooter är kul. Resa är kul, Konst är kul. Slalom är...osv...inte undra på att gitarrspel inte alltid hamnat högst på topplistan.
Men gitarrspel är ändå det intresse som tagit överlägset mest tid, tidigare i livet. Hur ska det kunna hända igen? Hur ska jag ta mig tid? Vad ska jag ta bort?
Eller ska jag kanske resonera annorlunda för alla människor har faktiskt samma tid. Fullständigt demokratiskt. Och det kommer ju alltid mer tid. Ny tid.
Så vad väntar jag på?

Nylonsträngad Bjärton

Det börjar ganska bra. Jag hittade en gitarr. På ett stativ bredvid vänster högtalare i vardagsrummet.
Det är min gamla Bjärton. Bjärton La Rita för att vara exakt. Från Bjärton Instrumentfabrik i Bjärnum, Made in Sweden. Inköpt mellan 1965 - 1970 någon gång. Lock av gran. Alla sex strängar är hela men ganska slitna. Hygglig stämd.
Gitarren är lättspelad men ljudet sisådär. Eller som min gamla gitarrlärare Lennart Rådström sa: "den låter som man spänt ett gummiband på ett kvastskaft".

Femton års paus

Nu är det slut!
Definitivt slut på en nästan femtonårig paus. Det är helt otroligt. Under 25 års tid var ”spela gitarr” det viktigaste i mitt liv och nu, över femton år senare – Nada.
Varför?
Om jag var konstmusiker kunde jag upphöja en femton års paus till ett verk. För om man ska vara konkret och logisk är musik inget annat än vitt brus med ett antal pausar och utsläckta frekvenser.
Men jag vill knappast göra anspråk på att vara särskilt konstnärlig. Betydligt mer utav hantverkare och musikant. Gitarrist, helt enkel. Eller snarare, före detta gitarrist.
Men det är aldrig för sent att börja, brukar det heta. Eller är det så? Svaret kommer att finnas i denna blogg som startar här och nu.